Kant

     
    Skapar vi själva vår värld?
    Det var en av de frågor filosofen Immanuel Kant brottades med och som gjorde honom känd under hela Europas senare 1700-tal.
    Kant ville undersöka hela vår förmåga till kunskap.
    Fanns svaret hos rationalisterna, som menade att kunskap får man genom tänkade och förnuft, eller hos empiristerna, som menade att sinnen är vår enda kunskapskälla?

    "Kant kämpade med att försöka jämka samman rationalismen - i Leibniz och Descartes tappning - med empirismen, så som den hade växt fram i England - präglad av iver och sunt förnuft.
    Han skapade en syntes som var alldeles förträfflig, mycket uppfinningsrik.
    Den dominerade filosofin i minst ett och ett halvt århundrade. En del filosofer anser alltjämt att Kant i stort sett hade rätt.
    Det är märkligt hur de verkligt snillerika idéerna dyker upp om och om igen tillrättalagda för den aktuella tillämpningen."

    Kants idéer blev redan på sin tid respekterade och kända långt utanför hemstaden Königsbergs gränser. Även i det lilla livet som sällskapsmänniska och lärare var han uppskattad. Herder, en av Kants elever som själv blev en framgångsrik filosof, minns honom.

    "Hans öppna liksom för tänkande bygda panna vittnade om klarsynthet. Hans föreläsningar var som ett angenämt samtal.
    Han kunde tala om en författare, tänkte i dennes ställe, utvecklade dennes tanke. Men adrig kunde jag, under de tre år jag hörde honom föreläsa, förmärka det minsta spår av arrogans."

    Kant:

    "Om människan har behov av någon vetenskap så är det en som kan lära henne vad det innebär att vara människa."

    Skapar vi själva vår värld? En av Kants ledande idéer är att världen som vi uppfattar den till stor del är en skapelse av oss själva. Medvetandet tar de förnimmelser sinnena ger oss och sätter ihop dem till de föremål vi ser runt omkring oss. Vi behöver ett material att bygga vår kunskap av, det ger sinnesintrycken. Men hur vi konstruerar världen beror på hur människans medvetande är beskaffat från början.

    "Vad Kant talade om var hur de olika delarna av vårt medvetandet faktiskt formade vad vi såg.Vi har fem sinnen och det sätt vi uppfattar världen på struktureras i viss grad av dessa sinnen, sinnesapparaten. På samma sätt har vi begrepp och dessa begrepp, menar han, är aprioriska (kommer innan erfarenheten) och på något sätt nödvändiga. Vår föreställning om världen beror på dessa begrepp."

    Kants slutsats, att både sinnen och förnuft krävs, var inte självklar.
    Från början var han en övertygad rationalist, med stor respekt för tidens naturvetenskaper. Han tänkte att den viktigaste uppgiften var att tränga igenom de mänskliga sinnets dimslöjor för att komma åt den bakomliggande världens hemligheter. Det var den skotske filosofen David Hume, och hans skepticism, som fick Kant att tänka om.

    "Jag tillstår gärna att det var David Hume som väckt mig ur min dogmatiska slummer och gav min forskning en helt annan riktning."

    Skepticismen hos Hume utmanade Kant, den hotade tron på själva naturlagarna.
    Vi tar t ex för givet, påpekade Hume, att allt som sker har en orsak, men hur vet jag någonsin att en händelse orsakar en annan?
    Hume:
    "Det förefaller i naturen inte finnas ett enda exempel på ett samband som är begripligt för oss. Alla händelser tycks vara helt lösa och åtskilda från varandra. Den ena händelsen följer på den andra men vi kan aldrig observera något band mellan dem. De tycks existera tillsammans men utan sammanhang."

    Du ser ett äpple falla till marken, men hur vet du vad som händer nästa gång? Vad du ser, konstaterade Hume, är bara en händese som följer på en annan. Du har inte erfarit att äpplet alltid kommer att falla.
    Vi kan heller inte veta att biljardkulor inte kommer att rulla innan de sätts i rörelse av en annan. Allt vi ser är en rörelse följd av en annan.

    Kant medgav att Hume hade rätt. Erfarenheten kan inte bevisa att varje händelse har en orsak, eller att saker och ting bara försvinner eller dyker upp ur eller försvinner i tomma intet. Erfarenheten kan inte ens bevisa att det finns en värld där ute, oberoende av oss, att allt inte bara är en dröm.

    Kant:

     "Det är fortfarande en skandal inom filosofin att vi måste acceptera tingens existens enbart genom tron! Och om någon finner det för gott att tvivla på tingens existens så kan vi inte möta dessa tvivel med några tillfredsställande bevis..."

    Både i vardag och vetenskap tar vi ständigt saker för givna: att våra erfarenheter ger oss kunskaper om världen, att händelser har orsaker, att föremål varken kommer till eller försvinner i tomma intet.
    Men filosofin, menade Kant, hade inte klarat av att bevisa dessa självklarheter. Och det var den utmaningen Kant tog sig an i sin kunskapsteori.

    "Kants epistemologi (kunskapsteori) beskrivs ofta, något förenklat, som en syntes mellan rationalism och empirism. I rationalistisk anda ansåg han att förnuftet snarare än erfarenheten ger den kunskap som är avgörande för vetenskapen. Å andra sidan bestred han att förnuftet ensamt, utan erfarenheten stöd,  skulle kunna utgöra grunden för kunskap. Han höll med empiristerna om att ingen vetenskaplig kunskap är möjlig utan empiriska observationer.  Syntesen av de två består i att Kant anser att förnuft och sinnen måste samverka. Kunskap förutsätter båda delarna."

    Enligt Kant är mänsklig kunskap både passiv och aktiv. Vi får sinnesintryck genom att vi påverkas av tingen, men vi måste också använda våra egna begrepp för att tyda dem. Medvetandet är som en fabrik. Det tar råmaterialet ifrån sinnena och bygger den värld vi uppfattar med hjälp av sina egna ritningar och verktyg.
    De flesta av våra begrepp lär vi oss efter hand, men om vi inte hade några begrepp att börja med skulle vi inte uppfatta någonting alls.
    Sådana begrepp som måste finnas från början kallar Kant apriori, de går före erfarenheten. Vi finner dem t ex inom matematiken.

    "Matematiker har inga laborationer, de gör inga experiment, inga exkursioner för att studera exotiska primtal.
    Allt matematiker gör är till synes att de sitter och tänker, skriver, pratar, och läser.
    Det kan tyckas som om matematikerna ger oss den allra säkraste kunskapen och en absolut sanning utan någon som helst erfarenhet.
    Om det är riktigt äger de en apriorisk kunskap."

    Med "apriorisk" avser Kant det som utgör ramen eller bakgrunden t ex den matematiska grunden för en vetenskaplig teori.
    I Newtons fysik skulle, för Kant, den euklidiska geometrin vara apriorisk: den är inte härledd ur erfarenheten utan är själva förutsättningen för denna.
    Tyngdlagen däremot skulle han ha kallat aposteriorisk (dvs kommer efter erfarenheten), för när ramen väl finns där studerar vi äpplen, planeter osv och denna process mynnar ut i den universella tyngdlagen. Det aprioriska är, enligt Kant, det som vetenskapen förutsätter när den med observationer och experiment försöket teckna en beskrivning.

    Formar vi själva vår värld?

    Ja svarar Kant. Rummet och tiden kommer från oss.  Man kan säga att de båda är behållare där medvetandet placerar det vi konstruerar.
    Och det räcker inte med det, enheter och orsaker, mångfald och verkningar, ting och egenskaper - ingenting av detta kan vi hämta från sinnena. Att världen har en form som vi kan begripa, beror på att vi har skapat den så.

    Kant:

    "Hittils har man antagit att all vår kunskap måste rätta sig efter föremålen, men alla våra försök att med denna förutsättning öka vår kunskap om föremålen har misslyckats.
    Vi måste därför pröva om vi inte lyckas bättre om istället föremålen tvingas rätta sig efter vår kunskap."

    Men finns det då ingen annan värld? En som vi inte själva skapar? Jodå, menar Kant. Det måste finnas någonting utanför vår kunskap, men om den världen vet vi ingenting utom att den finns. Han kallar den "Das ding an sich"- tinget i sig.

    "Kants avgörande misstag (enligt Toulmin) var att ge ett namn åt detta som inte ens kan namnges. Han säger att våra medvetanden formar våra varseblivningar av världen men att det inte finns något sätt att demonstrera att vår utsaga om världen stämmer överens med "tinget i sig", "das Ding as Sich".

    Jag betraktar detta som ett misstag därför att om han verkligen hade trott på denna omöjlighet skulle frågan om det alls existera något "ting i sig" som medvetandet kunde korrespondera med, bli högst problematisk.

    Mycket av det som Kant menade som kunskapens apriori tillhör inte längre vetenskapens sanningar.
    Relativitetsteorin och kvantmeaniken ser helt annorlunda på tid och rum, orsak och verkan.
    Har historien alltså visat att Kant hade fel?
    Eller finns det något annat sätt att se på saken?

    "När man talar om det aprioriska i vetenskapen som en "ram" som måste vara för handen innan sinnesintrycken kan "bearbetas" kan man med fördel tänka sig denna rationella komponent som ett språk.
    Precis som du och jag  måste ha ett gemensamt språk innan vi kan resonera med varandra - detta är en grundförutsättning för att vi ska kunna bestämma eller diskutera om något."

    Vi måste förutsätta en ram, en bakgrund, för att kunna tolka vad vi ser. Där hade Kant rätt. Men när vetandet utvecklas spränger det ramarna. Vår  tids vetenskap har andra ramar, andra saker den tar för givet.

    "Följden blir en lingvistisk version av ett relativiserat apriori, en lingvistisk version av Kant. I stället för en fast struktur hos medvetandet, inbyggt i vårt kognitiva system, vilket inte är inbyggt utan förändras med tiden och historien, bör vi snarare upfatta det som ett språk som utvecklas och förändras och t o m kan besegras av ett annat språk när vetenskapen utvecklas."

    Kants kunskapsteori är i mångt och mycket ett barn av upplysningen som fick sitt centrum i Frankrike under senare delen av 1700-talet. Upplysningen hade en stark tro på det mänskliga förnuftet, genom att använda sitt förnuft skulle varje människa själv komma fram till sanningen, därför var det också varje människas plikt att ifrågasätta auktoriteter, både religösa och världsliga.

    Kant:

    "Upplysning är människans utträde ur hennes själv pålagda omyndighet. Ha modet att använda ditt eget förnuft! Det är upplysningens motto."

    Men redan när Kant skrev sin "Kritik der reinen Vernunft" höll upplysningen på att förlora mark till romantiken. Romantikerna pekade på allt det som Kant hade försummat i sin tolkning av mänsklig kunskap. Betydelsen av kulturen, historien och inte minst språket. Under romantiken blommade intresset för det främmande och det exotiska. Känslan hyllades på bekostnad av förnuftet.
    Romantikerna höll med om att den värld vi lever i skapas och formas av oss själva men de menade att skapelsen är historiskt, språkligt och kulturellt betingad och inte alls bestämd av universella och medfödda faktorer.
    En av Kants kritiker, en generation senare, var filosofen oh lingvisten Wilhem von Humboldt. Enligt honom hörde varje språk samman med en "Weltanschaung", en världsåskådning, som är beroende av hur språket är uppbyggt. På det sättet kommer vi, m vi har helt artskilda språk, att leva i skilda världar.

    "Kärnan i Wilhem von Humboldts syn är väldigt enkel. Han ansåg, och lärde detta av Kant, att sådant som tid och rum kanske är kategorier och dimensioner som våra medvetanden tvingar på världen när vi varseblir den: egenskaper som inte tillhör världen i sig. Von Humboldts geniala insats var att överföra denna idé till en nivå där det handlar om olika kulturer och ställa frågan huruvuda det finns begreppsmässiga scheman eller begreppsliga distinktioner i de naturliga språken som likadeles tvingar på världen ett visst begreppssystem snarare än att uptäcka det i världen."

    Vårt språk speglar vår syn på världen enligt Humboldt och vårt språk speglas i sin tur av världen.

    "Vi hade besök av en delegation från Människorättsinstitutet i Peking och jag hade en lång konversation med delegationens ledare om begreppet "rättigheter", och frånvaron av begreppet i forntidens Kina. Fornkinesiskan hade inget ord för "rättighet" vilket den moderna kinesiskan har.
    Vi diskuterade det faktum att det kinesiska ordet "rättighet", quanli, lyder exakt som det ord som betyder: "makten att göra någonting"som också är quanli.
    När vi nått så långt i diskussionen hävdade min kinesiske vän bestämt att det inte uppstår några problem med kommunikationen.
    Kineserna kan mycket väl tala om rättigheter - och förstå varandra.
    Men - dessvärre - när vårt samtal översattes av den officielle tolken översattes ordet konsekvent till "makt". Det framstod alltså som vi fört en intressant diskussion om makt. Mycket genant! Så det är ett faktum att det i modern standard kinesiska är ytterst svårt att vara säker på att ha lyckats förmedla att man menar "rättigheter", för när man säger ordet säger man något som också betyder "makt"."

    Det talas ofta om den stora skillnaden mellan västerländsk och österländsk filosofi och ser man till Kina så tycks det stämma, men den indiska filosofin är på många sätt slående lik den västerländska traditonen. Hur kan det komma sig?
    Här ser Humbuldts teori om "Weltanschaungen" ut att ge svaret. Sanskrit tillhör samma språkträd som de stora europeiska språken. Kinesiska språket har en helt annan uppbyggnad. Så om Humbuldt har rätt borde det leda till olika världsbilder.


    Nietzche var en filosof som var inne på samma tanke som Humboldt.

    "Likheterna mellan indisk, grekisk och tysk filosofi är inte svåra att förklara. Varhelst en grammatisk likhet mellan språk existerar så är allting därigenom redan förberett för en liknande utveckling. De filosofiska systemen kommer att formas likartat."

    Så kanske Kants teorier som skulle gälla alla människor bara är ett återsken av det tyska språket och den tyska grammatiken. Kanske är hans kategorier inte universella utan relativa, så människor med andra språk och kulturer har andra kategorier som de använder för att skapa sin värld.

    Kan man översätta ett språk till ett annat? Säger översättningen alltid något annat än orginalspråket? Formar språket vi talar världen vi lever i? Och kan språk vara så olika att en kines och en västerlänning lever i helt olika världar? Kunde taoismen ha skapats i Grekland? Kunde Platon ha varit kines?

    "Jag har i detalj studerat ett antal av Platons dialoger på grekiska och tänkt på hur de kan översättas till klassisk kinesiska och funnit flera punkter där en översättning skulle omöjliggöras av rent syntaktiska skäl.
    Platon använder ofta ordet  "eller" och det är ett mycket användbart ord i varje språk, har jag alltid tyckt. Jag blev mycket häpen när det efter 15 års studier gck upp för mig att det inte går att på klassisk kinesiska säga "eller" i påståendesatser. Så om man vill säga: A eller B - får man säga "om inte A så B." Man kan lätt förstå att om att "eller" är omgivet av flera andra "eller" får man en helt ohanterlig konstruktion."

    Men är olikheterna mellan språk och kultur så olika att vi måste tala förbi varandra? Många har tänkt så men alla håller förstås inte med.

    "Vi kan alltid lära oss att förstå varandra. Aristoteles skulle inte ha förstått modern fysik, men han kunde lärt sig göra det.  Man kunde gå igenom fysikens utveckling från hans tid till vår och till slut skulle han förstå."

    Detaljerna i Kants filosofi kan ifrågasättas på många sätt. Men en sak är säker: han ändrade på sättet vi ser på världen och oss själva.

    "Kant lyfte fram något som länge hade varit i bakgrunden men som aldrig hade formulerats så klart och som dröjt kvar i den västerländska tankevärlden - inte bara filosofin: distinktionen mellan system och verklighet. Distinktionen mellan den begreppsapparat som vi antingen socialt eller individuellt tvingar på det obearbetade sinnesintrycket för att strukturera det till något som vi kan kalla erfarenhet.

    Vi skapar själva vår värld, menade Kant och många nutida filosofer håller med. Men skapar vi samma värld, oavsett språk och kultur,som Kant menade, eller lever vi i olika världar? Striden mellan de här två synsätten, som började med Kant och hans kolleger, fortsätter ända in i vår tid.

    1 Vilka två traditioner försöker Kant jämka samman?
    2 Håller du med om att "medvetandet tar de förnimmelser sinnena ger oss och sätter ihop dem till de föremål vi ser runt omkring oss"?
    3 På vilken punkt håller han med Hume? Håller du med Hume?
    4 Vad är det vi förutsätter aprioriskt enligt Kant?
    5 Varför är tyngdlagen aposteriorisk enligt Kant?
    6 På vilket sätt är mänsklig kunskap både passiv och aktiv enligt Kant?
    7 Finns det något som inte medvetandet skapar enligt din åsikt?
    8 Hur lyder den lingvistiska versionen av Kant?
    9 Vad kan Humboldts teori förklara rätt så bra?
    10 Vilken viktig distinktion lyfte Kant fram?
    11 Anser du att världen skapas av ditt medvetande? Vilka argument för och emot kan du finna?