Och nu förhåller det sig helt motsatt med denne man: en ung man på 30 år, efter en verksamhet på högst tre år, kanske rentav bara några månader. Utstött från samhället, förrådd och förnekad av sina lärjungar och anhängare, bespottad och förhånad av sina motståndare, övergiven av människor och av Gud, dör han enligt en ritual, som tillhör det mest avskyvärda och dubbelbottnade, som människornas uppfinningsrika grymhet har funnit på som dödssätt.  

Gentemot den sak det här till sist rör sig om, förbleknar de ouppklarade historiska frågorna om denna väg till korset som mindre viktiga. Vad som än var den närmare orsaken till utbrottet av den öppna konflikten, vilka motiv förrädaren än hade, hur det än förhöll sig med de närmare omständigheterna vid tillfångatagandet och sättet att gå tillväga på, vilka som än var de enskilda skyldiga, var och när stationerna på vägen inträffade: Jesu död var ingen tillfällighet, inget tragiskt feldomslut och heller ingen rent villkorlig akt. Den var en historisk nödvändighet, som inkluderar de inblandades skuld. Bara ett verkligt nytänkande, ett nytt medvetandeoch en omvändelse i radikal förtröstan på den Gud Jesus 
förkunnade,den obegränsade kärlekens Gud, hade kunnat förhindra denna olycka.  

Jesu våldsamma slut var den logiska konsekvensen av hans förkunnelse och uppträdande. Jesu passion var reaktionen från lagens, rättens och moralens väktare på hans aktion. Han led inte bara döden passivt, utan provocerade aktivt fram den.  

Bara hans förkunnelse förklarar hans dom. Bara hans handlande kastar ljus över hans lidande. Bara hans liv och verksamhet klargör, vad som skiljer denne ene mans kors från de judiska motståndskämpars kors, som romarna några årtionden efter Jesu död reste i mängder utanför den belägrade huvudstadens murar.  

Skillnaden blir också klar i förhållande till de 7000 korsen för romerska slavar, som man reste längs Via Appia efter det misslyckade Spartacusupproret (vars ledare själv inte blev korsfäst, utan föll i slaget!) och överhuvud till de tallösa stora och små korsen för världshistoriens pinade och plågade offer. Jesu död var kvittot på hans liv. Men på ett helt annorlunda sätt än mordet på politikern Julius Caesar genom Brutus efter Caesars misslyckade försök att vinna kungavärdighet, sådant det berättas med historisk och poetisk nyfikenhet av Plutarchos och blev förvandlat till drama av Shakespeare.  

Döden för ickevåldsmannen Jesus från Nasaret, som inte strävade efter någon politisk makt, utan bara trädde in för Guds vilja, har en annan rang. Och den evangeliska passionshistorien behöver inte förvandlas till drama eller historieskrivning, utan låter själv  frågan uppkomma, varför man lät just denne lida på detta gränslösa sätt.  

Men betraktar man inte bara passionshistorien utan evangelierna som helhet, är det fullständigt klart, varför det gick så långt, varför han inte dog genom ett hjärtslag eller en olycka, utan blev mördad.  

Eller skulle man låta denne radikale man, som egenmäktigt förkunnade Guds vilja, löpa? Denne irrlärare, som gjorde lagen och hela den religiöst-sociala ordningen till något likgiltigt och skapade förvirring hos det religiöst och politiskt okunniga folket?  

Denne lögnprofet, som profeterade om templets undergång och skapade djup osäkerhet just hos de traditionellt fromma? Denne gudshädare, som i en kärlek utan gränser tog upp 
ofromma och moraliskt hållningslösa, lagbrytare och laglösa i sitt följe och sin vänskap... 

...som med oerhörd förmätenhet grep in i Guds mest egna, suveräna rättigheter genom att personligen ge och garantera förlåtelse här och nu? Denne folkförförare som i sin person utgör en exempellös utmaning mot hela samhällssystemet, en provokation mot auktoriteten, ett uppror mot hierarkin och dess teologi?  

Allt detta kunde ju inte bara få till följd förvirring och osäkerhet, utan verklig oro, demonstrationer, ja ett nytt folkuppror, och den ständigt hotande stora konflikten med ockupationsarmén med åtföljande beväpnad intervention från den romerska världsmakten.  

Den politiska processen mot och avrättningen av Jesus som en politisk förbrytare genom de romerska myndigheterna var alltså inte ett missförstånd och ett meningslöst öde, som bara berodde på ett politiskt trick eller en plump förfalskning från den romerska överhetens sida.  

En viss anledning för den politiska anklagelsen och domen var given med de dåtida politiska, religiösa och sociala förhållandena. Dessa tillät inte en enkel åtskillnad mellan religion och politik. Det fanns varken en religionslös politik eller en opolitisk religion. Den som skapade oro på det religiösa området, stiftade oro också på det politiska.  

Jesus var en säkerhetsrisk för både den religiösa och politiska auktoriteten. Men den politiska konflikten med den romerska auktoriteten är bara en konsekvens av den religiösa konflikten med den judiska hierarkin.  

Här gäller det att skilja klart:  

1 Den religiösa anklagelsen, att Jesus tillåtit sig en suverän frihet gentemot lag och tempel,  

2 att han ifrågasatte den nedärvda religiösa ordningen och  

3 med förkunnelsen av "Faderns" nåd 
och personliga syndaförlåtelsen tagit sig en oerhörd fullmakt,  

- allt detta var en sann anklagelse. Enligt alla evangelierna förefaller den motiverad. Från den traditionella lag- och tempelreligionens ståndpunkt måste den judiska hierarkin gripa in mot irrläraren, lögnprofeten, gudshädaren och den religiösa folkförföraren. 

Men den politiska anklagelsen, att Jesus strävat efter politisk makt, uppmanat till vägran att betala skatt till ockupationsmakten och till uppror och förstått sig själv som judarnas politiske messias-konung, var en falsk anklagelse. Enligt alla evangelierna framstår den som förevändning och förtal.  

Jesus var inte någon aktiv politiker, inte någon agitator och socialrevolutionär, inte någon militant motståndare till den romerska makten. Han dömdes som politisk revolutionär, fastän han inte var det! Hade Jesus varit mera politisk, skulle han ha haft större chanser. Den politiska anklagelsen var en täckmantel för det religiöst betingade hatet och "avunden" från hierarkin och dess hovteologer.  

Att vara messiaspretendent var enligt gällande judisk rätt inte ens ett brott, utan kunde avgöras genom dennes framgång eller misslyckande. Men för romarnas bruk var det väldigt lätt att förvränga det hela till ett politiskt härskarkrav. En sådan anklagelse måste ha förefallit trolig för Pilatus och var skenbart berättigad under de dåtida förhållandena. Trots det var den inte bara djupast sett tendentiös utan till sitt väsen falsk.  

Därför kunde nu inte "Judarnas konung" brukas i församlingen som kristologisk höghetstitel på Jesus. Uppenbarligen inte förrän i sista minuten och inte på eget initiativ griper den romerska myndigheten in. Enligt alla evangelierna kallades den in på scenen bara genom den judiska hierarkins angivelse och målmedvetna politiska manipulation.
 

Om kärlek
 

Men Jesus är inte intresserad av den allmänna, teoretiska eller poetiska kärleken.  Enligt Jesus är kärlek inte bara människokärlek utan till sitt väsen kärlek till nästan.  

Kärlek inte till människan i allmänhet, på avstånd, långt borta utan helt konkret till de närmaste.  I kärleken till nästan provas kärleken till Gud, ja kärleken till nästan är den exakta gradmätaren på kärleken till Gud.  Gud älskar jag bara så mycket, som jag älskar min nästa.
 

Och hur mycket skall jag älska min nästa?  Jesus svarar i anslutning till en enstaka formulering i Gamla testamentet helt kort och utan varje inskränkning: som dig själv.  Ett självklart svar, som enligt Jesu förståelse är allomfattande.  Det öppnar inte några kryphål för ursäkter och undanflykter men visar riktningen och måttstocken för kärleken.  Att människan älskar sig själv är förutsatt.  Och just denna inställning till sig själv skall vara den oöverträffbara måttstocken för kärleken till nästan.  

Vad jag är skyldig mig själv, vet jag, det är inget jag
tvivlar på. Helt naturligt tenderar vi i allt, vad vi tänker, säger och känner, gör och råkar ut för, till att bevara oss själva, att beskydda och gagna, nära och vårda oss själva. 

Och nu väntas det av oss att vi skall låta nästan få del av preci samma omsorg och omvårdnad.  Därmed sprängs alla gränser. Detta betyder en radikal omvändelse för oss egoister: att inta den andres ståndpunkt; att ge den andr precis det som vi menar oss vara skyldiga oss själva.      

Behandla medmänniskan så, som vi själva vill bli behandlade. Som Jesus själv visar, betyder detta inte någon svaghet och vekhet, inte att avstå från självmedvetandet, inte att låt själen utslockna i fromt försjunkande eller ansträngd askes buddhistisk eller "kristen" mening.  

Däremot betyder det inrikt ningen av det egna jaget på den andre, en vakenhet, öppenhe och beredskap inför medmänniskan, en obegränsad hjälpsam het.  Att inte leva för sig själv, utan för de andra.  

I detta har, frå den älskande människans ståndpunkt, den oupplösliga enheten av odelad gudskärlek och obegränsad kärlek till nästan si grund...
Bara om jag inte lever för mig själv, kan jag vara helt öppen fö Gud och oinskränkt öppen för medmänniskan, som i likhet me mig själv är bejakad av Gud.  

I kärleken går alltså Gud inte upp i medmänniskan.  Jag förblir omedelbart ansvarig inför Gud.. och detta ansvar är ett rop som aldrig tystnar.  Det når mig varje dag på nytt mitt i min världsliga vardag.
 

Men vem är min nästa?  Jesus svarar inte med en definition, en närmare bestämning, rakt inte med en lag, utan som så ofta med en liknelse, en historia, en exempelberättelse.  Enligt den är nästan inte utan vidare den som på förhand står mig nära - medlemmarna av min familj, min vänkrets, min samhällsklass, mitt parti, mitt folk.  

Min nästa kan också vara främlingen och den mest främmande, vem som helst.  Vem min nästa är. det går inte att beräkna.  Detta visar berättelsen om mannen, som fallit i rövarhänder.  Min nästa är var och en, som behöver mig just nu.  Om det i början av liknelsen frågas: Vem är min nästa, anläggs vid slutet karakteristiskt nog en omvänd synvinkel: Vems nästa är jag?  I liknelsen kommer det inte an på en definition av begreppet "nästa".  Där betonas i stället det trängande kravet på kärlek som riktas just till mig i det konkreta fallet, i den konkreta nöden, utan tanke på de konventionella moralreglerna.  

Och nöd råder det inte brist på.  I domstalet räknar Matteus fyra gånger upp sex av de viktigaste kärleksgämingama, som var aktuella då som nu.  Därmed avses inte en ny lagordning.  Tvärtom väntas, liksom i samaritens fall, ett aktivt, skapande uppträdande, produktiv fantasi och avgörande handling från fall till fall, allt efter
situationen....
 

Den som förstår buden som lag och inte utifrån kärleken, råkar ständigt på nytt i pliktkollisioner... Människan ska inte rätta sig  mekanistiskt efter det enskilda budet eller förbudet, utan efter det verkligheten själv kräver och gör möjligt.

På så sätt har varje bud eller förbud sin inre måttstock i kärleken till nästan.  Det djärva augustinska uttrycket "Älska, och gör vad du vill" har sin grundval här.  Så långt går alltså kärleken till nästan.
 

0ckså fienderna?

Går den kanske inte för långt?  Om nästan är var och en, som behöver just mig, kan jag då överhuvud säga stopp?  Enligt Jesus skall jag alls inte göra det.  

Och efter våra två första svar på frågan om kärleken måste vi nu med ett tredje svar våga spetsa till det hela till det yttersta: För Jesus är kärleken inte bara kärlek till nästan, utan helt klart,fiendekärlek.  

Och inte människokärleken, inte heller kärleken till nästan, utan fiendekärleken är det för Jesus karäkteristiska.
Bara hos Jesus återfinns det programmatiska kravet på fiendekärlek.  

Redan Kung-futse talar om också inte om "kärlek till nästan" så åtminstone om "människokärlek".  Men med det menar han helt enkelt vördnadsfullhet, storsinthet, uppriktighet, flit, godhet.  I Gamla testamentet talas, som redan noterats, ienstaka fall om kärlek till nästan.  Som i de flesta stora religioner kände man också inom judendomen den "gyllene regeln", förmodligen genom inflytande från den grekiskt-romerska hedendomen.  

Denna regel förekom både i negativ och, som i den judiska diasporan, i positiv formulering: Medmänniskan skall behandlas så, som man själv vill bli behandlad.  Den store rabbi Hillel (ca 20 f Kr) betecknade denna gyllene regel, visserligen i negativ formulering, direkt som summan av den skrivna lagen.  

Men denna regel kunde också förstås som egoistisk-klok anpassning, nästan som landsman eller partikamrat och nästankärleken som ett bud bland en mängd andra religiösa, moraliska och rituella bud.  Redan Kung-futse kände, i negativ form, den gyllene regeln men avvisar fiendekärleken som orättfärdig.  Gott skall man vedergälla med gott men orätt inte med gott utan med rättfärdighet.  Och i judendomen var hatet till fienden relativt tillåtet.  

Den personliga fienden var undantagen från kärleksplikten.  Hos de fromma munkarna i Qumran (en sekt som fanns vid Jesu tid)blir hatet rentav uttryckligt påbjudet gentemot de utomstående, mörkrets söner.  Visar inte detta på nytt. att de talrika parallellerna mellan satser ur Jesu förkunnelse å ena sidan och uttryck från den judiska vishetslitteraturen och rabbinerna å den andra måste ses i sammanhang med hela förståelsen av lag och frälsning, människa och medmänniska'?  

Det programmatiska "Älska era fiender" tillhör Jesus själv och karakteriserar hans nästankärlek. som nu verkligen inte längre känner några gränser.
För Jesus är utmärkande, att han inte erkänner den ingrodda gränsen och främlingsskapet mellan den egna gruppen och de utanförstående.  

Visserligen har han sett sig som sänd till enbart judarna.  Annars hade det alls inte behövt bli en så hård uppgörelse i urförsamlingen om hednamissionen.  Men Jesus visar en öppenhet, som faktiskt spränger de fastlagda gränserna mellan människor av olika nationalitet och religion.  Det avgörande är för honom inte längre, vilket folk och vilken religion en människa tillhör.  Huvudsaken är vår nästa, som kan möta oss i varje människa, i vilken människa som helst, också i den politiske och religiösa motståndaren, rivalen, motspelaren, vedersakaren, fienden.  

Detta är Jesu konkreta kyrka. Öppenheten gäller inte bara medlemmarna av den egna sociala gruppen, den egna stammen, det egna folket, den egna rasen, klassen,
partiet, kyrkan under uteslutande av de andra. 

Öppenheten är obegränsad och övervinner gränsdragningarna, var de än gör sig gällande.  Det faktiska övervinnandet av de bestående gränserna - gränsen mellan judar och ickejudar, de som är nära och fjärran, goda och onda, fariséer och tullmän - och inte bara vissa särprestationer, kärleksverk, "samaritergärningar" är syftet med berättelsen om den barmhärtige samariten.  

Efter prästens och levitens, den judiska överklassens, svek var det inte, som Jesu åhörare väntade, den judiske lekmannen han förde fram som förebild.  Det var den förhatliga samaritanske folkfienden, bastarden och kättaren.  Judar och samaritaner förbannade varandra ömsesidigt offentligt i gudstjänsten och tog inte emot hjälp eller tjänster av varandra.
 

I Bergspredikans sista antites företar Jesus en uttrycklig korrektion av det gammaltestamentliga budet "Du skall älska din nästa" och av Qumranföreskriften "Du skall hata din fiende".  Han gör det med orden: "Men jag säger er: "Älska era fiender och be för dem som förföljer er." 

Och detta gäller enligt Lukas också för dem som blir förföljda och förbannade: "Gör gott mot dem som hatar er; välsigna dem, som förbannar er, be för dem, som förorättar er." 

Är inte detta för mycket, långt utöver det rimliga för genomsnittsmänniskan?