M ellan 1720- 1797 så levde det i Tyskland en man vid namn Heironimus Karl Friedrich von Münchhausen. Han var i yngre år officer, tjänade med utmärkelse motturkarna och levde sedan på sitt gods i Hannover, där han blev allmänt bekant som anekdotberättare. Sedemera tillökades hans i tryck satta historier av R. E. Raspe, varpå alltihop utgåvos på engelska. Upplagan översattes "tillbaka" till tyska och vidgades ytterligare. De münchhausenska historierna har vunnit oerhört i popularitetoch utgått i ständigt nya upplagor. Hade nu Münchhausen istället för för 250 år sedan levt för 2000 år sedan, och om därtill hans folk varit i särklass gällande politisk propaganda och utan inre split tillåtit sig att sprida historierna för att uppnå vissa patriotiska mål, så hade historierna om Münchhausen idag säkerligen kunnat tävla med Bibeln ifrågaom hävdvunnenhet och spridning.

D et är nämligen så här som berättelser på kort tid har förädlats under gångna århundraden. Man har satt en ära i överdrifter, osanningaroch utstuderade fantasmagorier. För att kringgå denna obevekligasanning så brukar de kristna hänvisa till gamla återfunna skrifter. Bortsett från dessas anmärkningsvärda lämplighet -jämför även Jesus svepelseduk- Verkar det inte knepigt att alla de i samtlig mytologi ständigt återkommande historierna om botade sjuka och ur luften framplockad föda, så klart framställes även då BIBELNS NT omtalar Jesus? Antag att någon berättade om dylika händelser från folktron, och någon annan om en snubbe vid namn Jesus, Kristus. Är det då inte rimligt att antaga att en eller annan notorisk proselyt kan ha funnit för gott att baka ihop de tvenne beståndsdelarna till en? Kanske är det i själva verket inte ens en enhetlig individ som berättelserna går tillbaka på då historien talar om Jesus, utan ett flertal olika muntliga kreationer, varav somliga halvt skämtsamma, medan andra är striktare hållna.

F örefaller det inte besynnerligt att den kristne så envist vidhåller att varenda en av alla de i Bibeln för saken uppdukade historierna om underverk och övernaturligheter skulle vara sanna? Tror vederbörande likväl inte att också några av alla de som ingått i kedjan för framställandet och förmedlandet av bibelns innehåll, även de skulle ha kunnat vara behäftade med de i historiska sammanhang eljest allestädes närvarande, mänskliga bristerna? Eller blir även det som jag skriver, försåvitt jag i progressiv och förespråkande anda förmedlar Bibelns innehåll, heligt och ofelbart? Om en ny proselyt endast erhöll min version av sanningen- Hur skulle han kunna modifiera den, för att inte ensidigt anamma eller förkasta?

N ej! Det rimligaste är nog trots allt att några goda berättare helt enkelt har satt sig ned för att koka ihop ett rejält stycke saga, som likt ett virus skulle sprida sig bland människor. Detta sagostycke, historiens största bluff, har sedemera kommit att i anglosaxisk version gå under benämningen: "The Bible". Man har med enastående fräckhet och förslagenhet fört ut budskapet såsom enda förevarande kärleksbudskap och alternativ till själslöshet och dekadens. Även om bibeln rackar ned på argumenterande och logik som grund för troende, så har denna form av ren förbehållslöshet och tro i huvudsak serverats redan duperade. Falsk logik, förment historiska uppgifter och storslagna sammanhang, jämte diverse uråldriga former av pyramidspel med ämbeten, är istället vad som presenterats för den blinda massan. Bibeln har därför av dumskallar antagits vara korrekt, på vad sätt hela generationer av människor manipulerats, till förfång för sanningen och kulturen.

V arför skulle Gud gå omvägen via ord för att kommunicera med subjektet? Och varom icke; Hur meningsfullt vore det då att t.ex i bön tillgripa diverse ordalydelser och förklarande svammel? Om Gud är allenarådande så borde ingenting dylikt vara nödvändigt, heller behöver inte en danande motpol till subjektet tillgripa böcker eller trossamfund för att ingjuta själslighet och liv i mig. Den villkorsdanare som kreerar min vilja och mina behov känner sannerligen till alla mina bevekelsegrunder.

M en då begreppet Gud trots allt är objektivistiskt, så förefinnes anledning att för betraktelsen av den villkorsdanande motpolen till mitt subjekt välja ett annat begrepp. Jag har inte själv skapat grunden för min existens. Jag är inte upphovet till de lagar jag interpreterar. Istället anställer jag betraktelse på Elkartt. Elkartt finnes i samma ett ögonblick som jag födes. Och i detsamma talar han till mig genom förnimmelser; genom de allenarådande betingelser som är hans vilja. När folk talar om världen som det paradoxala ity att den i ett uppvisar enhet och pluralism anser jag det bara löjligt. Enhet och pluralism är ju ord, vilka baserar sig på begränsade interpretationer av världen. En abstraktion är för mig ingetannat än ett närmande till det konkreta.

P å samma sätt är kristendomens tal om treenighet rent nonsens. Det är bara ett försök att via fantasins förmåga att hoppa mellan olika lösliga föreställningar pressa in Jesus och den heliga anden i upplevelsen av gudsinspirerat rus. Denna abstraktion har absolut ingen koppling till Elkartt, villkorsdanaren. Jag kan tänka mig ett abstrakt samband mellan min axels trötthet, trottoarblänket igår och Bill Gates. Men detta tänkande är helt och hållet en tillfällig, krystad konstruktion, precis som treenigheten. Att vidare säga att judarna är herrefolket; Guds utvalda folk är naturligtvis lika befängt. Det var bara det som propagandan går ut på. Ens om man tror på objektiva själar torde det inte finnas annat än individuella skillnader att räkna mellan två av dem, även om en judesjäl skulle råka ingå i jämförelsen. Och subjektivt är det naturligtvis ännugrund lösare. Då har Elkartt endast koppling till den subjektiva upplevelsen av världen. Alla människor; upplevelsen av deras själar, och slutligen även upplevelsen av min egen själ:allt detta är pur Elkartt- vilja.

A llt tal om en personlig Gud är likaså meningslöst. På samma sätt som man kan säga att världen uppvisar enhet och pluralism kan man säga att Gud är en eller många- det är likgiltigt vilka ord man väljer. I den mån som upplevelsen av subjektupplevelsen hänger ihop hänger också Gud ihop. Och den som förstår allt förlåter som bekant också allt. Och för denna förlåtelse behövs ingen bön,ingen krystad ånger och ingen kristuskärlek, ty Elkartt är viljan för all min vilja och förstår den fullt ut, in i varje detalj. Allt tal om att Gud skulle ha skapat människors fria vilja till sitt behag är enbart nonsens. Också detta är en fantasi och konstlad abstraktion av helt lösligt slag.

   Kåre Andersson