PERS OLS PER ERIK

Per Ols Per Erik gick i gröna lunden 
och tårar runno på hans bleka kind, 
och månen sken så blank på himlarunden 
och blana dallrade i östanvind.
 
Per Ols Per Erik satte sig på hällen 
och hörde uppå skogens sorgesus, 
och det var höst och det var sent på kvällen 
och vänligt lyste alla stjärnors ljus. 

Han bar en sorgesorg i tankar sina, 
han skulle dränka sig i Vaina sjö, 
för det var slut med han och Mattssons Mina 
så nu var bäst att bikta sig och dö.
 
Per Ols Per Erik gick till Vaina stranden 
med fickan full av spik och skrot och sten, 
och säv och näckros gungade kring landen 
i vågor, vita uti månens sken. 

Per Ols Per Erik tog ett hopp i kvällen 
så vattnet sprutade i silverglans 
och skånkarna slog rakt mot himlapellen 
och vassen vaggade i böljedans. 

Med det var längesen då detta hände, 
och nu är Mina gift och stinn och röd. 
Per Ols Per Erik nog i graven vände, 
om han fick skåda vem som blev hans död.

Och han har bäst i alla fall i mullen, 
så tänker Mina och så tycker jag. 
Han sover sorglös under ogräskullen, 
och han står opp på domens stora dag.

La la la...

Han sover sorglös under ogräskullen, 
och han står...